Drefvet
”Hur länge Svarta Sanningar har existerat är det ingen som vet. De första kända iakttagelserna av orden påträffades under 70-talet på ön Hisingen utanför Göteborg. Den enda officiella dokumentationen från denna tiden finns i ett avtal daterat 1976-02-11, som handlar om en markaffär som gick snett.”
Så inleds berättelsen om ordensällskapet Svarta Sanningar. En historia som snabbt utvecklar sig till ett gastkramande historiskt dokument över ritualmord, skumraskaffärer, predikanter, jordskred och en sekretessbelagd utredning.
Det är en dramaturgiskt välkrattad väg (backstoryn förtjänar att läsas) som sällskapet vandrar när de gör sitt bästa för att berätta sin historia över fyra spår otidsenlig rockmusik.
”Kapitel 1” är en fascinerande ep där den kränger fram och tillbaka i ett ständigt närvarande, så där lite oberäkneligt krypande mörker. Svarta Sanningar tycks ha väldigt många och väldigt storvulna ambitioner, men en av dem är definitivt inte att apa efter aktuella artister eller passa in i någon inrutad genre.
Att det finns mängder av referenspunkter till andra verk och artister är nog snarare en olycklig slump och det gör rockmusiken just otidsenlig på ett behagligt sätt. Svarta Sanningar gör något eget mitt bland en massa musikaliska fragment som redan har använts under flera tidsepoker.
Pentagrammet har postrockig gitarrdramatik värdig Jeudah, här finns en ordentlig dos deppig rock som för tankarna till Tiamat och vill man kan man nog höra en tyngre variant av Thåström här också. Om gamla herrar som Mauro Scocco, Peter LeMarc eller Johan Kinde gjort musik som klätts i resterna efter ockulta experiment istället för synthburkig 80-talsproduktion hade det kunnat låta så här. Om Kent börjat digga hårdrock från 70-talet istället för att lägga ner…jag kan fortsätta länge.
Skillnaden skulle väl kanske vara att Svarta Sanningar hela tiden släpar sig sävligt framåt som om de botaniserat lite för mycket bland de psykedeliska preparat som framställs av ordensällskapets stora finansiär Atravs Medical. Tillsammans sägs de ha ”hittat metoder att kliva in i ett mörkare medvetandetillstånd som ger dem förmågan att se in i framtiden”.
Där tycks de mest se väldigt svarta profetior om död och undergång, men baserat på musiken på ”Kapitel 1” borde den trots detta vara ganska ljus.